samladekolumner

Ibland känner jag mig rik. Jag köper någon dyr skjorta. Jag beställer in en anrik whisky. Jag sitter på någon av min brors restauranger och äter så fullständigt fantastisk mat att det känns som om jag uppfunnit existensen. Jag lyxkonsumerar, eftersom all konsumtion är lyxkonsumtion.

Ibland känner jag mig fattig. Jag skriker mig galen över att min emellanåt usla uppkoppling börjar buffra när Arsenal är på väg att förmodligen missa en målchans. Jag köper en något fulare jacka något billigare. Jag tänker att allt skulle bli mycket bättre om jag fick tillräckligt många rätt på Stryktipset.

Ibland känner jag mig framgångsrik. Jag får till någon text. Jag gör något viktigt mål. Jag säger något som någon vill lyssna på.

Ibland känner jag mig som ett fiasko. Jag slarvar med någon mening och upptäcker det för sent. Jag gör en bottenlöst usel ishockeymatch. Jag har inga missade samtal på telefonen.

Ibland känner jag mig berusad. Vid varje sådant inträffande är min promillehalt onormal.

Ibland känner jag mig uttråkad. Alla andra är så tråkiga.

Ibland känner jag mig tråkig. Jag inser att jag ingår i alla.

Ibland känner jag mig glad. Jag trycker på ”Tro och tvivel” och dansar och hoppas innerligt att ingen ser mig.

Ibland känner jag mig pilsk. Jag vill inte säga vad jag gör då.

Ibland känner jag kärlek. Ja, det gör jag faktiskt. Oftast är det morgon. Jag ligger där och vill inte gå upp och möta en ny dag som absolut inte kommer att skilja sig från en gammal. Jag frågar mig varför jag inte slappnar av eller har lite roligt eller ringer.

Ibland känner jag ånger. Jag tar mig i kragen och äter frukost och förtränger att jag känt något så dumt.

Ibland känner jag tvivel inför känslor. Jag litar inte riktigt på dem, ser inte poängen med dem. Ibland tänker jag, i ögonblick av djupaste storhetsvansinne, att jag ska avlägsna dem.

Ibland känner jag mig lite beläst, men aldrig intelligent.

Ibland känner jag mig dum. Jag sitter på en middag och hela bordet berömmer köttets mörhet och förstår ingenting. Är det inte något folk bara säger?

Ibland känner jag mig vänster. Jag tänker att rättvisa är viktigare än frihet.

Ibland känner jag mig höger. Jag tänker att rättvisa är frihet.

Ibland känner jag mig som ett missförstått geni. Ibland som en genomskådad medelmåtta.

Ibland känner jag för att göra något stort. Ibland för att göra ingenting alls.

Ibland känner jag mig ombytlig.

Men oftast känner jag ingenting alls. Och lika ofta glömmer jag bort att också det är en känsla.

Vår tid har en närmast magnetisk fokusering vid framgång. Både definierat som prestation och rikedom. Mer än så: alla typer av framgång. Fysisk framgång. Psykisk framgång. Intellektuell framgång. Sexuell framgång. Relationsmässig framgång.

Högst status har nog framgången som det innebär att avla fram framgångsrika barn.

Det är ingen slump att vartenda kraftprov en människa kan göra i det här landet – springa maraton, cykla runt avlånga sjöar och reprisera kungliga irrfärder stakande – nuförtiden slår deltagarrekord varje år.

Alla vill vara den som klarar biffen. Alla vill vara den som har något imponerande att berätta under grillkvällen. Vad hade du för tid, du starke man i hörnet?

Talande är att Blondinbellas verk återfinns i bokhandelns filosofihyllor. Och det publiceras tidningar som har framgång som själva huvudämnet.

Jag har egentligen ingenting emot det rådande idealet. Hade Camilla Henemark utgjort utopin skulle vi förmodligen få rent grekiska besvär med tillväxten. Men framgångsrika, riktigt framgångsrika, har två överflödiga fördelar.

Dels är det moralen. Det pågår ju någon slags hype för ekologisk mat. Hur många helgreportage med lyckade, snygga storstadsmänniskor som ”bara köper ekologiskt” har man inte läst? Samma sak med kärnfamiljer som gjort det till sin mission att släppa ut mindre koldioxid än en fis och kör någon ny bil som nästan är lika miljövänlig som en cykel.

Hur bra det är. Hur viktigt det är. Att inte alla gör som dem!

Man kan föreställa sig den fattige, som existerar och som i en skraltig Ford från 91 tar sig till butiken och plockar fram den billiga brasilianska köttfärsen.

Dels är det umgänget. Alla vill umgås med en succé. En succé släpps in överallt och får utlandsresan betald i utbyte mot några entusiastiska bloggrader. Folk verkar känna sig lite mer framgångsrika om de åtminstone känner någon framgångsrik.

Mycket får mer.

Mot den här fonden lyssnar jag på en dokumentär i radion. 25-åriga Frida har förlorat sina kompisar, för hon sa alltid nej för hon hade aldrig råd. Hon stjäl toapapper på restauranger. Och kroppen skriker av sådan hunger att menstruationen rationaliserats bort. Den tar för mycket energi.

Jag gillar egentligen inte människor som i full indignation kastar fram det genomruttna årtalsargumentet, men eftersom jag ändå inte är överdrivet förtjust i mig själv spelar det ju ingen roll. Det är 2012! Lyssna på det! 20jävla12!

Och extremt lite får ingenting. Utan hjälp från socialen kunde man väl få känna sig lite moralisk i alla fall. Eller åtminstone ha en enda kompis.

Kanske att man dansar i ”Let’s dance”? Byter tapeter i ”Äntligen hemma”? Sjunger i ”Så ska det låta”? Råder en något testosteronstinn stämning i ”Gladiatorerna”? Diskuteras det i ”Debatt”? Jagar man kärlek i ”Ensam mamma söker” och ”Bonde söker fru” och ”Myror i brallan”?

Kanske att ”Halv åtta hos mig” är den svenska tv-tablåns mest gåtfulla titel.

Nåväl. Inget tv-program säger förmodligen mer om samtiden än ”Fuskbyggarna”. Är det inte just det vi alla håller på att utvecklas till: taffliga uppförare av mer eller mindre genomskådade luftslott?

Jag kommer att tänka på det här när jag står vid Alanyas fästning. Muren är 6500 meter lång och byggdes på 1200-talet.

Vi har ju en liknande mur i det här landet, men Visby ringmur vittrar sönder. Det ska emellertid inte skyllas på de handelsmän och borgare som reste den. Det är vi som är fuskbyggarna. Den huvudsakliga anledningen till raset i vintras var det cement som användes för att reparera muren på sena 1900-talet, inte den 900 år gamla kalkstenen.

Och nog har Martin Timell och Lennart Ekdahl en del att stå i. Konstigt vore annars. Jag skulle gissa att exakt hundra procent av era grannar gjort någon renovering under de senaste tio åren. Det land där det renoverats mer än i Sverige består av blott panoramafönster.

Givetvis har det fuskats en del.

Men byggnader är bara toppen på det isberg som sanningens Titanic en vacker dag ska demoniseras av. Det retuscheras bilder. Ett par löparskor måste kastas efter ett halvår. De flesta har vett nog att ljuga om en bok man inte läst. Alla vet vad som måste göras för att lösa klimatfrågan. Vissa blir rika på vanvård. På facebook är 300 vänner snarare regel än undantag. Det finns något som heter sms-lån. Och västvärldens materiella välstånd beror helt på att de arbetsvillkor som skulle ge fängelse här accepteras om de sker lite längre bort.

Fusk. Fusk. Fusk.

Sedan finns en obehaglig sak som heter kroppen och som vi alla haft oturen att få ett exemplar av. Det verkar i alla fall vara en otur, för ingenting fuskas det så mycket med som kroppen. I Sverige utförs ungefär 25 000 skönhetsoperationer per år. Folk suger fett. Folk förstorar bröst. Folk förminskar bröst. Folk lyfter ögonbryn. Folk sprutar läppar. Folk – ni har väl sett Wayne Rooney nyligen? – skaffar hårfästen igen.

Fusk. Fusk. Fusk.

Jag tror inte att jag är ensam om att hoppas på ett ”Fem myror är fler än fyra elefanter” för 2010-talet. Särskilt längtar jag efter Brasse Brännströms febriga karaktär och hans alltid så logiska lösning på lattjo-lajban-lådan. Mitt förslag: där han på 70-talet skrek felfelfelfelfel ska han istället hasta runt bland de fallfärdiga nybyggnationerna och väsa fuskfuskfuskfusk.

Vifta desperat med händerna och konstatera att här, här var det ännu mer fusk. Fuskfuskfusk.

I alla fall. Män som pratar om manligheten använder alltid ordet utforska. Man vill ”utforska mansrollen”. Är mannen helt onödig idag? Och så drar man till med argumentet att kvinnor kan skaffa barn på egen hand.

Man vill ”utforska manlig vänskap”. Finns den? Och så fotograferar man nakna män i en bastu. Gärna feta män som, med ett leende vänt från linsen, tar på varandra.

Man vill ”utforska vad som är manligt och vad som är omanligt”. Och så målar man en penis och ställer ut den på Moderna Museet.

Det leder aldrig någonstans och tar aldrig slut. Inte så länge som det titt som tätt uppdagas att någon känd idrottsprofil eller företagsledare eller monark har deltagit i en ”grabbfest som spårat ur” och köpt någons kropp och inför familjen tvingats förklara det där brevet från polismyndigheten.

Grabbfester har till och med sämre klang än spritfester. Om ni inte håller med kan jag rekommendera ”De ofrivilliga”. En grabbfest är ingen fest. Det är grabbar. Var för sig är grabbar visserligen inte mindre intelligenta än genomsnittsmänniskan, men när en grabb umgås med andra grabbar kan han inte anses vara tillräknelig.

Det spårar ur och någon blir för full och någon ska slåss och någon är otrogen och alla skriker samtidigt och alla är rätt dumma mot alla och någon hetsar någon att göra något riktigt dumt och allt beror på att manligheten är i kris.

För stor koncentration av grabbar får helt enkelt en grabb att göra saker som den aldrig skulle göra annars.

Jag har varit på generande många fester som enbart bestått av män. Förra veckan var jag i Turkiet på en enda lång grabbfest. Och visst, någon blev lite för full. Och visst, vi skrek i grupp vid några tillfällen. Och visst, det var en viss jargong.

Men mest av allt var det människor som satt vid poolen och spelade kort och snackade strunt och gick iväg för att ringa och säga att de älskar sina flickvänner och som stannade hemma för att någon däckat och som försökte skapa lite kärlek på denna iskalla planet och som ibland talade till varandra om sina känslor.

Det mest centrala i manligheten är myten om dess implicerade fördärv. Män i för liten mössa och söt mustasch känner sig aldrig mer manliga än när de får definiera sig själva som så onödiga och så plågade att de genast måste utforskas.

Att lyssna på dem är som att lyssna på barn som tror på spöken. Eller tonåringar som snyftar över kärlek.

Jag kommer liksom inte ifrån The Wire. Jag har precis sett färdigt den 60 avsnitt långa serien, men skulle kunna börja om idag. Det är inte bara det bästa jag sett, utan även det bästa jag någonsin kommer att se. Skulle jag rekommendera er att göra en sak innan ni dör – eller ja… det räcker med en sak innan nästa måltid – hade jag pekat på David Simons dramaserie lika snabbt som Omar drar sin hagelbössa.

Jag skulle förstås, på DN Kulturs exkluderande vis, kunna gå vidare härifrån utan att presentera saken närmare. Jag skulle kunna utgå från att alla vet vad jag pratar om. I veckan läste jag en artikel om Wallis Simpson. Jag har ingen aning om vem Wallis Simpson är och jag fick ingen hjälp av att ägna fem minuter av mitt liv åt alla läsa om henne. Man kanske borde veta det, jag vet inte. Alla andra kanske vet vem Wallis Simpson är.

Men man vet vad man vet och resten får man skämmas för. Tillvaron är ett enda förlängt ”Smartare än en femteklassare”.

I alla fall. The Wire. Jag kommer liksom inte ifrån The Wire. Största skälet till det är samtiden. Allt som händer i samtiden – som är en häpnadsväckande händelse i samtiden – har redan hänt i The Wire.

Det är det här med segregationen i skolan, segregationen på bostadsmarknaden, pengatvätten, den ökande korruptionen, maffiauppgörelserna i Södertälje och Malmö, de expanderande och förökande MC-gängen, politikerna som pratar om förändring, övergången från löntagare till företagare, tydligheten i att människor är olika mycket värda, statistikfusket i polisen, den illusoriska (val)friheten, upphandlingar bakom lyckta dörrar, människor som sticker gift i träd för att öka värdet på sin bostadsrätt, allas karriärer, termen tjänster och gentjänster och i ett skatteparadis sitter nöjda män och ler åt alltihop.

Allt som börjar gå från undantag till regel har redan hänt i The Wire.

Hänsynslösheten hänger ihop och styrs av ensamhet. Alla vill casha ut. Alla vill säkra framtiden. Alla är livrädda för att ingen ska ta hand om en.

I The Wire ställer juristen Tommy Carcetti upp i borgmästarvalet i Baltimore. Han är en vit Obama före Obama. Det ska bli förändring. Inget fusk med statistiken. Mindre brottslighet. Mindre fattigdom. Löftena gör honom vald, och mycket hade kunnat bli bättre men för individen finns alltid ett nästa steg. Plötsligt vill Carcetti bli guvernör. Varje beslut som fattas fattas för att Carcetti ska vinna guvernörsvalet. Maffian kommer undan för polisen har inga pengar för Carcetti behöver dem till de saker som ökar hans chanser att bli vald.

Låter som en amerikansk mardröm. Det är Sverige.

En av de mest obehagliga sakerna i tillvaron är något som heter framtiden. Den är obehaglig på samma sätt som eventuella marsmänniskor: man vet ingenting om den. Om historien kan lära oss något så är det att vadsomhelst kan hända.

Vips så var det istid. Vips så fanns stater. Vips så var det världskrig. Vips så fanns ett band som hette Beatles. Vips så satt alla människor och matade tristessen med sin telefon. Vips så ägdes alla stater av ett pappersbolag på Jersey.

Herregud: man vet inte ens vilka känslor man kommer vakna med sju timmar senare.

Historiker påstår ju ofta att det förflutna lär oss att förstå samtiden, ibland sia in i det okända. Jag skulle hävda att tiden är en rätt överskattad kunskapskälla. Det blir liksom aldrig någon riktig ordning. Varje väsentlig verkan föregås av ett myller av orsaker. Man kan nästan aldrig vara specifik.

Man kan inte förklara varför och hur två människors gillande plötsligt, oftast ljudlöst, övergår i kärlek. Det är 2012, men man kan fortfarande inte slå fast varför man drabbas av håll. Man får leta förgäves efter anledningar till att människor sitter och utan ironi röstar på människor som dansar trots att de inte alls kan.

Och jo, man vet att det var inflation i Tyskland på 30-talet. Man vet att Tyskland fick skulden för första världskriget. Man vet att Hitler hade en hemsk uppväxt. Men världskrig och förintelse?

Samma orsaker kan ha olika utfall. Samma utfall kan ha olika orsaker. Före varje utfall finns mängder ifall men bara ett nu som endast har en chans att välja.

Så är det i det stora, så är det i det lilla. Man vet inte vad som leder till vad, knappt ens vad som har lett till vad. Världen är större – den har en sfär som förvandlar varje ord till ett förminskande ord. Det räcker inte till. Man når aldrig den där pricken.

Man går runt och spekulerar, försöker placera ut sina marker och hoppas dubbla insatsen. Jag antar att jag står inför ett stort beslut nu. Höger, vänster, framåt eller hemåt. Jag vet inte, utfallet kanske inte betyder någonting alls, kanske att det betyder allt. Jag har ingen aning, för jag vet ingenting om den där solochvåraren som kallas framtiden. Jag vet inte ens hur det kommer kännas att vakna imorgon.

Det pratas en del. Det pratas en hel del. Faktum är att det inte går överdriva hur mycket det pratas. Allra helst vill man uppnå det deliriska stadiet som uppstår i mediesamhället när det pratas om pratet.

Krönikörer som vecka efter vecka tappert, men mestadels förgäves, kämpar för att fylla bylinen. Någon komiker hailar i tv för att ”testa” yttrandefriheten, vilket sedan diskuteras i radio. Någon frisör undrar var man kommer ifrån. Och vad har ni för väder? Och läs mer på nätet! Och även i år har man tydligen sex i Big Brother-huset.

Artister råkar ställa upp i skumma tävlingar samtidigt som de släpper ny skiva. Bloggare basunerar ut var de köpt sin tröja. Någon ledarskribent framför den skarpsynta åsikten att man inte ska sälja vapen till diktaturer. Den gravt förökade stammen experter hävdar med emfas att vadsomhelst kan hända.

Det mesta passerar obemärkt förbi. Man uppfyller inte elleverantörens uppmuntran att ”gilla dem på facebook!”. Man är inte fullt koncentrerad, man gör något annat samtidigt, ens medvetande är för splittrat. Men så ibland lägger man örat till asfalten och lyssnar riktigt noga, som om samtiden var ett kassaskåp av tyskt snitt i en Jönssonligan-film.

Och man hör ingenting. Kassaskåpet är tomt. Ingen har något att säga, alla pratar. Kan man inte bara köra en testbild? I fem ynka minuter?

Enda sättet att återupprätta pratets anseende är genom tystnaden. Ibland får man för sig att den försvunnit, men sju avslagna apparater senare kryper den fram från skamvrån. Jag ska inte säga att kackel-samhället nått vägs ände för det gör vi tydligen aldrig, men en riktningsförändring räcker gott och väl. Tystnaden börjar tala igen.

Låt oss tala om den Sverige-studie som fått namnet ”Håkan Juholt” och som numera ligger och skräpar i någon byråkratbyrålåda. Han hamnade lite snett, och han försökte komma rätt igen genom att prata. Han pratade och pratade och pratade, men varje ord tog honom närmare schack matt.

Sedan kom Stefan Löfven in. På snart tre månader har han inte sagt någonting. Succén är omedelbar. Det är möjligt att han inte har något att säga, och ett bättre besked kan inte Socialdemokraterna få. Lite optimistiska bilder och något ”berörande” framträdande i Skavlan och valsegern 2014 är i hamn.

Ingenting fascinerar ett kacklande samhälle så mycket som de tysta. Den svenska nyhet som blivit mest uppmärksammad internationellt det här året är mannen som levde på snö i en bil i två månader. Discovery har redan gjort en dokumentär och brorsan erbjuds sexsiffriga belopp för att prata.

Är det inte talande så säg.

Ni längtar också efter sommaren, eller hur? Våren är här. Solen skiner, ja, efter ett halvår i rock och långkalsonger kan man vissa timmar gå på gatorna i endast t-shirt och se skön ut i sina nya solglasögon. Garage totalstädas, grus sopas, baden-baden-stolar dammas av, cykeldäck pumpas, tjälskott fylls igen och några har till och med genomfört årets första grillning.

Vår i Sverige 2012. Man kan vara lycklig för mindre.

Sommaren närmar sig. Jag misstänker att det i detta nu görs upp planer. Blir det Gotland i år? Grekland? Peace&Love? New York? Böda Camping, samma plats som de 23 senaste åren? Kanske har ni redan bokat kalaset och ni har förmodligen börjat längta en aning, ja, några av er har med all säkerhet börjat den nedräkning som utan undantag gör sig påmind när två timmar och 37 minuter återstår av arbetsdagen.

Jag gillar ju inte rubriken till den här kolumnen. Jag gillar inte ordet längta, som får mig att tänka på Ulf Lundell och andra högoktaniga män och deras frustande jagande. ”Längtan” skulle kunna vara titeln på Björn Ranelids freakshow i Melodifestivalen 2014.

Ändå blir det alltmer uppenbart att det enda jag gjort i mitt inte ens semivuxna liv är att längta. Den här livsnödvändiga inbillningen att härligheten ligger framför en, nästan inom räckhåll. Så man stretar på, men för varje ny dag flyttas även ens längtan om en underbar dag framåt. Man längtar alltid till en annan punkt och när man kommer dit längtar man efter nästa och när man når den… ja, ni förstår. Man kommer aldrig förbi längtandet. Det är den emotionella konstanten.

Jag har inget emot det, egentligen. Det har väl med överlevnadsinstinkt att göra. Om man inte kunde fantisera om framtidens blanka blad skulle man boka en enkelbiljett till Schweiz direkt.

Men det är ju det här med framtiden. Man blir ju oftast besviken, eller hur? De där blanka bladen ska ju fyllas i. Det är det som är att leva. Även om det inte händer så mycket så är ett rakt streck ändå ett rakt streck. Och blad läggs till blad, dagar till dagar.

Ibland får man ju för sig att rota bland de där papprena, och då är man alltid ute på tunn våris. Sneglar man bakåt ställs man inför den enda sorts frågor som får en att drömma om tv-tid med Janne Josefsson. Var det allt, detta? Var det denna dag du hoppades så mycket på? Var det inte en lögn, alltihop?

Och enda sättet att glömma frågorna på är genom den verklighetsfrånvända längtan som orsakade dem.

Ah, den som kommer ur den där cirkeln utan bestört besvikelse har en säker framtid på sommar-Sveriges cirkusar.

Som snart är här. Snart är det verkligen sommar. Man längtar dit, det gör man. Man får hoppas på ett antal fantastiska ögonblick, men nästan lika snart är man trött på de där grillade flintastekarna och grillmannen som står och ser skön ut med grilltång och grillvante och kommer med grilltips samt utläggningar om gasolgrillens överlägsenhet och som smuttar på en öl som "passar till grillat" och mumsar grillchips och hela kvarteret är så insvept i en klart fadd doft av grill att det skulle vara rätt skönt med höst och dess medföljande anständighet.

Faktiskt kommer man nog längta lite.

En människa föds inte in i frihet. Den föds i sin mors famn – länge är den helt beroende av den där famnen – och ens mor bor på en viss plats och har en sorts familj och en viss inkomst. Allt det där kommer att påverka. Frihet kommer senare, om den nu kommer, om den nu finns. Valfrihet finns, om man inte tänker sig att varje beslut egentligen fattas av en fysisk händelse i hjärnan som inte alls går att styra över men man blir så dyster av att tänka så så man tänker inte så.

I alla fall. Vi har valfrihet eftersom vi är ett vettigt land. Man får bo var man vill. Man får läsa vad man vill. Man får gå i vilken skola man vill. Man får äta vad man vill. Man får ringa vem man vill (även om storebror snart registrerar det). Man får ha vilket mobiltelefonabonnemang man vill. Man får välja tandkräm och man får välja om man vill ha en sittplats på det tåg som man måste sitta och vänta på.

Så varför är vi så tråkiga? Varför är vi så fega? Varför är vi så måna om att gå bredvid den apa som liknar oss?

Vi lever i det gemensammas diktatur. Allt ska vara lika. Allt ska vara samma. Vi gillar annorlunda, men bara på avstånd, bara att titta på. Vi säger att vi gillar olika, till och med argumenterar för det men så har vi vår valfrihet.

Vi bor var vi vill och vi vill bo hos dem som liknar oss. Städerna påminner mer och mer om en rundvandring på Skansen. I ett kvarter har vi rika, i ett annat medelklass, i ett tredje fattiga, i ett fjärde barnfamiljer och i ett femte invandrare.

Barn till en viss mamma i en viss familj med en viss inkomst går i en skola och träffar barn med samma typ av mamma som har samma sorts familj och samma vikt på lönekuvertet. Och barn till en helt annan mamma i en helt annan sorts familj och helt annan inkomst går i en annan skola och träffar barn med en lika annan familj och en lika annan inkomst.

Lika lika lika.

SVT har ju repriserat ”The Wire” i vinter. Jag vet att jag tillhör en generation som laddar ned sådana saker och jag tror jag vet hur man gör, men det har varit så fint att i dagens rent perversa fascination för tillgänglighet tvingas vänta en hel vecka på nästa avsnitt. Det finns en scen i den fjärde säsongen där en särklass i förortens kaotiska skola belönas med ett besök på lyxrestaurang i innerstan.

Det skiljer kanske bara tre-fyra kilometer mellan de där platserna, men ungdomarna hade känt sig mindre främmande på mars. Det slutar med att de vill till McDonalds istället.

Man vet inte vart vi är på väg, men man kan ju se åt vilket håll vi rört oss de senaste decennierna. Hyresrätterna försvinner från innerstäderna, segregationen ökar i skolorna och nuförtiden finns något som heter ”bostadskarriär”. Miljonprogrammen förfaller medan medelklassen bygger fina vita hus med panoramafönster och sjöutsikt.

Möjligheterna att förändra den verklighet man föds i minskar. Vid en viss punkt försvinner den helt för vissa människor. På Skansen finns det en rimlig anledning till varför vargar inte släpps in i apornas burar. Samhällets förklaringar finns i taxeringskalender och sin alltmer lössläppta valfrihet. Här har vi de fattiga. Här har vi de rika.

Kanske att de någon gång kan gå sida vid sida, säga hej och både utbyta och dela någon erfarenhet. Men nuförtiden inträffar sådan mänsklig förbrödring endast under fotbollsmatcher. Heja Sverige. I sommar tar vi England!

Kära läsare. Låt mig idag få överraska en smula. Jag tänker nämligen inleda denna text på ett ytterst dystert vis för att sedan eskalera i dysterhet och slutligen avsluta jättedystert. Läsare som finner detta upplägg störande eller bara totalt misslyckat får snällt vänta och fästa sitt hopp vid att det annars så upprymda budskapet samt den sprittande stämningen återfinner sig nästa vecka.

Så. Jag tänker på siffrorna ibland. Ni vet, de som berättar hur katastrofal katastrofen var.

Det var ett år sedan Fukushima förra helgen, vilket uppmärksammandes lite varstans. Tidningar gillar ju datum, och när ett särskilt kan knytas till en stor händelse håller man fast vid det som vore det den sista litern vatten (jag har aldrig förstått vad en droppe hit eller dit gör för skillnad).

Det spelar förstås ingen roll om det har gått 352 eller 365 dagar – detta skottår har det ju ändå gått 366 – sedan massa människor avled i tsunamin borta i Japan. 19139 för att vara exakt. Om några månader är det ett år sedan Utøya och då kommer siffran 77 gå varm i minnesreportagen. Och häromveckan dog 28 i den där förfärliga busskraschen i Schweiz. Och så sex i flygkraschen i Kebnekaise. Och fem i lavin i Norge. Och fyra vid en skola i Frankrike.

Det händer hela tiden, inte sant?

Men det är inte de siffrorna jag tänker på. 19139 är förstås en horribel siffra, men de är liksom borta, det finns ingen hjälp de kan få, inte heller behöva. Jag tänker på siffrorna runtomkring. Låt mig ta ett exempel. Jag skulle gissa att kanske femtio människor skulle bli djupt illa berörda om jag, som i någon mening ändå måste betraktas som en social öken, upplevde en flygkrasch eller sköljdes upp på en strand eller tog ett sista kippande andetag på något sjukhus.

Tio av dem skulle troligen aldrig må riktigt bra igen om… ja, jag behöver inte dra exemplen igen.

Jag är förvisso fostrad i den svenska skolan, men jag är inte så dum att jag inte förstår hur en miniräknare fungerar. Anta att varje människa har ett genomsnittligt omkväde av tjugo nära och kära. Då går nästan 400 000 omkring med insikten att de aldrig kommer må riktigt bra igen. 382780 för att vara exakt. Bara i Japan. Bara för Fukushima.

Kanske att några tusen har fått det där samtalet, att… jo, vi har hittat din hustru nu. Död. Och någon vecka senare: jo… vi har hittat din son nu. Död. Och någon vecka senare. Jo… vi har hittat din mor nu. Död.

Jag läser om Katsuhiko Nakagawa i tidningen. Han jobbade på kärnkraftverket och råkade ut för allt det där. Nu har det gått ett år. Han bor i en barack och har precis börjat jobba igen. Han är 55 år gammal. Bara det: han kommer förmodligen leva i tjugo, trettio år till.

Jag tycker ju att livet är tomt ibland, ja, som ett litet svart hål, men jag vet förstås ingenting om svarta hål. Jag vet förstås ingenting om de otaliga människor som kämpar vidare i vetskapen om att det aldrig kan bli riktigt bra igen. Men min aktning kan inte vara större.

Gör vad jag ska. Har kul på jobbet och lämnar in i tid. Plockar, handlar, lagar mat, diskar. Läser tidningen. Tittar på tv och väntar på nästa The Wire-avsnitt. Går omkring bland de nedsläckta husen och lyssnar på Spanarna. Kastar bort små sedlar på luriga tripplar som aldrig går in. Tänder ljus och registrerar månens förändringar. Ena veckan puts väck, sedan en liten springa och så en daglig färd mot fullmåne. Varv efter varv.

Lever ett sånt där allmänt liv som inte smakar någonting alls.

Jag har en rätt märklig skara bekanta, och märkligast och roligast i den där samlingen är Y. Jag kunde nog ha blivit ihop med Y för några år sedan, men när vi lärde känna varandra kändes varje kyss som en sell-out. Ja, just då hade jag hellre ställt upp som utmanare i Gladiatorerna än kysst andra flickor.

I alla fall. Jag pratar med Y ibland. Eller snarare så lyssnar jag på Y ibland, och det är fantastiskt att lyssna på Y för Y tillhör den minimala del av befolkningen som tar tillvara på livet. Ja, jag vet att tusentals och åter tusentals åker till Thailand och Cypern och New York och njuter och inspireras och i solnedgången tänker att de verkligen utnyttjar tillvarons oändliga möjligheter, men det är inte mer än avvikelser som håller liv i illusionen.

Det vi tusentals och åter tusentals amatörer gör på ett år gör Y på en vecka.

En helg är hon på technofestival i Berlin och dansar till lunch dagen därpå, några veckor senare i Litauen och snart bär det av till Kina och hemmaplan fylls av episka efterfester och en virvelvind av dansdansdans och pojkar och känslor och sex.

I fotboll mäter man ju bollinnehav. Skulle man mäta taltid i våra samtal hade jag kanske kommit upp i tre, fyra procent. Jag sitter där, i fåtöljen, och hummar. Just det. Så var det. Kul. Ställer någon fråga. Försöker få knorr på en kommentar.

Sedan frågar hon om det har hänt något. Nej, säger jag. Men hon då? Nej, jag lade ned det. Och det blev inget? Du måste vara den mest frustrerande människan i hela världen.

Det är ju inte så att jag inte har gjort någonting, men även när jag gör något händer det väldigt lite. Ingenting, faktiskt. Det är som om jag går omkring med en liten istid runt kroppen. Jag har suttit i barer i New York. Jag har försökt beträda dansgolven i Barcelona. Jag har svalt kopiösa mängder dumhet för att försöka få till något fysiskt.

Men allra mest har jag suttit och väntat på en inbjudan till den här allt annat än allvarsamma leken. I vår åker jag nog till London och försöker inbilla mig att tärningen är kastad.

Det är dagarna efter. Det har hänt. Så är det förstås med rätt mycket, eller ja: så är det med allt som har hänt. En gång i tiden låg det framför oss. Sedan hände det, och från och med ögonblicket av handling ligger det bakom oss.

Vi är efter. Efter amöbans start på kalaset. Efter dinosaurierna. Efter vikingarna. Efter uppfinningen av avloppssystemet. Efter industrialiseringen. Efter religionen. Efter socialdemokratin. Efter den brutala olycka som fortfarande gnager i oss.

Och så är vi efter förlossningen med det största F som konungariket skådat. Mer än så: efter Te Deum, efter saluten, efter delgivandet av namn, efter passionerade diskussioner om valt namn, efter utsett hertigdöme, efter första bilden, efter första promenaden. Vi är efter artiklar, som skrivits av människor som kallar sig journalister, om att prinsessan körs i en svensk vagn och berörda VD:s bedyrande att ”det känns fantastiskt roligt”.

Ens medvetande är ju inte mer än en av samtidens miljarder hållplatser. Man står stilla och sneglar efter vad som gömmer sig bakom krönet. Den stannar en stund, några går av, några går på, lite senare kommer nästa buss. Vi är efter alltihop, ändå känns det som om vi bara ställt framtidens dörr på glänt. Just den här nyheten försäkrar just den här busschaufförens arbete. Den kommer kunna köra flera varv på rutten, troligen även efter sin 75-årsdag.

Det blir dop och intervjuer och snart kan hon gå (och kanske att hon tar sina första steg i ett par sockiplast som producerats av ett SVENSKT företag) och statsministern kommer få kontrollera DNA:t på fler nyfödda och syskonen kommer möjligen göra något så ovanligt som att bidra och det blir ingen ny Dackefejd, det blir inte det.

Alltihop kommer vara med oss i ett sekel till. Minst. Jag kommer dö i detta.

Det blev en liten, ”väldigt söt” prinsessa. Söt och söt, jag vet inte jag. På bilderna som det mediestrategiska hovet prånglat ut till massorna på face – inget är väl mer modernt än att gilla sina ”vänners” korniga mobilbilder? – ser hon väl mest ut som vemsomhelst. Som ett nyfött barn ser ut: kladdig och hjälplös. Inte lik någon alls.

Så fullständigt normalt. Så biologiskt, så köttsligt.

Sedan kommer den absurda, skrattretande och i vissa fall horribelt skeva konstruktion som kallas världen in i bilden. Det blir ju Haga slott för den här babyn, på samma sätt som det blir en takvåning i Stockholms innerstad med tillhörande barnflicka för en annan och en tvårummare i Alby för en tredje och slummen i Rio de Janeiro för en fjärde.

Så har världen sett ut sedan sin begynnelse. Det kommer definitivt vara med oss i ett sekel till. Vi kommer dö i detta.

Det blir fel ibland. Det måste man acceptera. Man gör misstag. Man har dålig tajming. Man får helt enkelt inte till det.

Jag har blivit en rätt förlåtande typ, vilket ligger helt i linje med min uppenbarligen eviga strävan att nå tråkighetens kärna, eller kanske snarare mänsklighetens nollpunkt. Jag tänker inte längre så ont om människans avsikter. Jag ursäktar dem. Jag tänker förlåt före förakt.

Men ibland förvånas man verkligen över alla klockar som aldrig verkar ringa. Jag menar: säg att du får ex antal miljoner för att göra en film, inte skulle du döpa den till ”Sean Banan – Inuti Seanfrica”? Någonstans hade det väl ringt en klocka? Säg att du är chef på ett filminstitut, inte hade du väl gjort en sådan beställning? Inte hade du väl kört den hela vägen in i mål och lagt miljoner på marknadsföring och pissat på den grav där ”svensk film” redan sussar så sött?

Någonstans hade väl en klocka ringt och blåst av alltihop?

Klockorna ringer inte i samtiden. Allihop verkar de ha stannat. Som krönikör måste man hålla lite koll på sin omgivning. Kanske att det finns förlösande material att hämta djupt ned i Melodifestivalen eller i reklampauser eller på twitter eller valfritt program på kanal 5 eller i debatthetsen på DN Kultur.

Jag ska verkligen inte klaga, men det är inget jobb för känsliga magar. Mycket dynga får man stoppa i sig. Nästan aldrig blir det bra. Med tanke på att underhållningens mekanismer är svårare att greppa än universums volym är det inte så konstigt. Det är svårt. Det blir fel. Man gör misstag. Man är obefogat rädd för tystnaden och en blivande tjänst som spärrvakt i tunnelbanan och svarar därför ja och vips är ”Kär och galen” tillbaka i en ruta nära dig.

Underhållning tål inte massproduktion. Man kan kanske göra en sevärd Wallander per år, inte 47. Man kan kanske fylla två kanaler med begåvning, inte 124.

Systemet bygger på att folk plockat ut batterierna ur sina klockor.

Verkligheten är förstås allvarligare. Konsekvenserna av bortkopplat omdöme kan bli och blir emellanåt förödande. Jag tror inte att tingsrätten såg det hända. Jag tror inte att de tänkte att det skulle sluta såhär. Jag tror säkert att det finns regler som säger att de gjorde rätt.

Men klockorna, varför ringde inte klockorna? En man döms till ett års fängelse för att ha handfängslat sin tidigare sambo och fört henne till sitt vapenskåp, men släpps på fri fot i väntan på straffets verkan.

Klockorna ringde inte. En mamma finns inte mer, de två barnen såg henne mördas.

Vi är människor och vi begriper bara saker i efterhand. Vi har inget omdöme och vi drabbas av ånger och skam och skuld och förstår vad vi borde ha gjort men aldrig vad vi bör göra.

Vi behöver hjälp. Låt klockorna ringa. Herregud: ring klocka ring. Ring hela tiden.

Det är veckorna före. Snart händer det. Så är det förstås med rätt mycket, eller ja: så är det med allt som kommer att hända. Vi är före. Före påsk. Före fotbolls-EM. Före onsdag. Före döden. Före sommaren. Före den oförlikneliga lycka som ligger och väntar på oss bortom synhåll.

Nuet är uppdelat i ett efter som samlar allt som någonsin har hänt och ett före som fångar allt som någonsin kommer att hända. Det är lite Carpe Diem över det där – sakta vandrar vattendelaren framåt genom att fånga (stjäla) dagar och göra dåtid av nutid.

Man vet inte vilken kategori som samlar mest information. Det har ju onekligen hänt rätt mycket på de 13,7 miljarder år som passerat sedan den stora smällen, men vem vet vad framtiden har att erbjuda?

En sak kan vi emellertid vara säkra på. Mycket säkra. Snart ska ett par i det här landet bli föräldrar. Det är inget märkvärdigt, egentligen. Egentligen går säkert tusentals par i väntans tider och de nya små världsmedborgarna får egentligen inte ståtligare välkomnande än en bild i lokaltidningen samt några tillhörande rader som avslöjar namn, längd, vikt och vilka människor som lyckats kreera detta mästerverk.

Räcker så. Intressantare är det inte. Det har hänt förr, kommer hända igen.

Men så finns det ett par, vars genbank är… ska vi säga något uppburen i det svenska samhället? De ska inom kort bli föräldrar. Snart händer det. En nätt pressrelease kommer gå ut på det moderna hovets hypermoderna facebook-sida och så rullar stormen igång. Extraupplagor och extrasändningar och extrabilagor och extraextraextra och Victoria kommer – förhoppningsvis – låta meddela att ”allt gått bra” och tidningarna kommer ha hårdare uppgörelser om den första intervjun än vissa har om gatorna i Malmö och det kommer ändå bara vara början.

Den där ungen kommer visas upp för offentligheten en första gång, den kommer döpas och redan då orsaka trafikstörningar och få ett trist släktnamn som Gustav eller Oscar eller Desirée och vad det än blir så kommer 75 procent av nyblivna föräldrars namndiskussioner utmynna i samma namn.

Den kommer lyftas upp i morfars famn och kanske ge gubben en puss en solig dag på Solliden, den kommer säga ”mama” och när Victoria avslöjar denna information för undersåtarna kommer hon verka så sympatisk och vanlig att varje Sifo-undersökning som mäter förtroende för monarkin slår rekord.

Den kommer börja skolan, få betyg, ta studenten och om den behärskar sin främsta arbetsuppgift har vi ytterligare en förlossning att se fram emot om några decennier.

Men än är vi inte där. Fortfarande är det bara före.

Jag vet inte hur ni ska hantera den sista tiden i frihet, men själv ska jag njuta som aldrig förr. Jag ska intala mig att jag är en småbarnsförälder på spa – efter uppstigning 04.30 365 dagar i sträck är det tydligen inte lika roligt längre – och jag ska äta gott och ta skumbad och kanske att jag lägger två gurkskivor över ögonen. Jag ska ligga där och vippa lite på ena gurkskivan och försöka få en glimt av månen genom fönstret och jag ska tänka: åh, vad livet är underbart.

Ja, jag ska ta vara på varje sekund av lugnet före förlossningen.

Man väntar och väntar och väntar.

Dysterkvistar brukar lite cyniskt hävda att livet är en enda lång väntan på ni vet vad. Nåväl, replikers slagkraftighet förhindrar inte deras felaktighet. Livet är inte en väntan, utan tusentals olika sorters väntan. Frågan är inte vad väntar du på utan vad väntar du inte på.

För närvarande får vi vänta längre och längre. Allt är försenat.

Förmodligen har SJ startat denna bekymmersamma trend. Vi är inte i fas. Årstiderna tycks vara inne i en förskjutning. Vintern sitter i genom mars, våren genom juni, sommaren genom september och hösten genom december.

Kanske att förseningen beror på den försenade hanteringen av klimatförändringarna, vilken i sin tur finner likheter i de försenade och stressade hanteringarna av varje betydelsefull politisk fråga.

Men värst drabbad av det maniska framflyttandet är, ovanligt nog, människan. Folk flyttar hemifrån senare, de börjar plugga senare, de börjar jobba senare, de kommer fram till någon i kundsupporten senare, de skaffar barn senare, de skriver böcker om sina dumma föräldrar senare, de går i pension senare, de dör senare.

Det enda folk inte gör senare nuförtiden är att födas, vilket man fortfarande gör efter nio månader. Därefter idel förseningar. Aldrig har liknelsen av livet vid en resa varit mer korrekt eller specifik. Ett mänskligt liv är som valfri X2000-resa i kungariket Sverige 2012. Ett signalfel i Mjölby orsakar ett stopp på nitton minuter. Tack för ert tålamod.

Och är inte den gemensamma nämnaren för kärlek – och då menar jag kärlek; inte livspusslat samarbete med bifogad ”i ett förhållande”-status på cyberrymdens visitkort – att den uppfattas komma för sent? En djup önskan om att detta, detta borde ha skett långt tidigare? Var har du varit. Varför behövde jag vänta så länge. Kunde du inte ha kommit tidigare.

Det är lite som den högst tvivelaktiga ankomsten av en ny Messias. Man har ingen aning om när den kommer, ännu mindre om den kommer och det var så länge sedan att det lika gärna kan bli Gröna Milen av hela köret.

Hur vi åter kommer i fas? Tja, förändring tar tid och börjar underifrån. Att börja med tågen är att hoppas på för mycket. Så nästa gång du ska möta upp en bekant för en fika, låt den inte stå och huttra i kylan. Kom i tid.